-
Jag skäms över mitt beteende, skäms över mina tankar. Får man verkligen tänka så?
Jag är högt upp,högt upp över marken. Svävar runt någonstans så inne i mig själv, inuti mitt skal.
Du vill ha mig ner på jorden, med stadiga fötter på marken. Jag vet att jag egentligen måste ta mig ner.
För din skull.
Men jag kan inte, och det skäms jag för.
Jag kan inte vara ensam. Jag är beroende av någon som inte är beroende av mig.
Därför springer jag hela tiden. Ständigt rädd för att stanna upp och känna någonting som känns.
Jag vill att det som gör ont ska sluta göra ont. Och det finns ingen tid för det att läka. Det finns inte tid.
Jag kan inte leva i verkligheten, jag kan inte leva med sanningen. Inte när den är som den är.
Det är mycket ljusare här uppe. Så mycket enklare.
Men något drar mig neråt. Någonting har ett stadigt grepp om mina vrister och sliter aggressivt.
Jag vevar med armarna. Mödosamt. Snälla, ta mig inte ner på jorden.
Kommentarer
Trackback
