-
Det var mörkt ett tag. Både inuti och utanpå. Skymtade inte solens strålar på flera dagar. De vågade sig inte in under rullgardinen, för rädd för att väcka mig till liv. För att påminna mig om vad som fanns där utanför. Allt det där jag inte ville vara i kontakt med, allt det där som jag inte ville röra vid. Askfatet vid fönsterkarmen gav ifrån sig en frän lukt. Röken från cigaretterna var det enda som gav ifrån sig något, det enda som visade liv. Knastret från filtret varje gång jag mödosamt sög in giftet, lät det virvla lekande runt hos mina lungor. Det var den enda glöden som fanns med mig, hos mig. Jag minns ljudet från dörren, ljudet från dragkedjan på dina kängor, ljudet utanför min dörr. Men du kom aldrig in. För rädd för vad som väntade. Och du tog på dig dina slitna skor, dragkedjan upp, handtaget ner, pang, dörren stängd. Jag minns inte hur länge jag låg där, eller hur många cigaretter jag rökte. Men jag minns hur många gånger din dragkedja på dina kängor drogs ned, för att sedan dras upp igen.
Jag minns hur minutrarna minskade för varje gång som gick för att sedan upphöra. Och jag undrar, vart vandrar dina kängor nu? Hos vem dras dragkedjan ner
.
Kommentarer
Trackback
