ATT GE UTAN ATT FÅ TILLBAKA.
Så många gånger du ropat på hjälp på olika sätt.
Men jag har inte hört, jag förstod aldrig.
Det håller mig vaken om nätterna ibland.
Jag försökte vara där, men du föll längre och längre ner.
Jag sträckte ut min hand, du omfamnade den, men jag försökte aldrig få upp dig.
Du kanske redan var förlorad, du kanske redan var på botten.
Och jag stirrade blint. Höll om dig som om det skulle hjälpa dig.
Ibland klandrar jag mig själv, för jag inte kunde göra någonting.
Jag ville så mycket, men jag räckte aldrig riktigt till.
Och dina handlingar blev plötsligt mina.
Och till slut var jag orsaken till alla dina brister, alla dina fel.
Det var lättare så, eller hur? Det var lättare att ha någon att lägga skulden på.
Någon var inte du. Någon var jag. Jag var den enda som tog emot.
Kommentarer
Trackback
