LOVE CAN DESTROY YOU. LOVE CAN CREATE YOU
Jag hade någon bredvid mig igår. Klockan var sent. Jag låg och stirrade ut. Ut i hans lägenhet.Stirrade med tom blick in i väggen. Det dunkla mörkret gjorde att det var svårt att urskilja någonting. Bara få konturer av att något ens existerade där inne, förutom vi två.
Men jag fortsatte att stirra.
Någon höll sina stora armar omkring min nakna rygg. Hans skägg kittlade till i nacken varje gång han rörde på sig. Ibland trodde jag att han skulle kväva mig, det kändes som det. Han höll mig så hårt att jag inte kunde fly. Så jag flydde in i mig själv en stund. Lät mina tankar blomma ut inuti mitt huvud. Tänkte tills jag blev alldeles galen.
Jag tvingade mig själv att vara vaken, fick inte bli svag i hans famn. Fick inte somna in i hans trygga famn.
Det funkar inte så.
Någon väckte något i liv i mig den kvällen, någon fanns där, då jag behövde det som mest.
Jag blev svag, så fruktansvärt svag i hans ögon. Jag öppnade mitt skal, lät honom mödomsamt komma in.
Jag kände mig livrädd när jag låg där. Så jag kröp närmre intill, och han kysste min nacke. Han vaknade till, lossade armarna omkring mig försiktigt, som om jag var gjord av det sköraste glaset. Jag hörde suset från trafiken utifrån fönstret. Det blev sedan tyst. Det enda jag hörde var knastret från en cigarett. Rummet fylldes av en svag röklukt.
Jag öppnade ögonen försiktigt och vilade min blick på hans ansikte. Det var för mörkt för att han skulle se mig, men gatlyktans sken vilade på hans ansikte. Han log.
På morgonen var jag inte där. Jag hade försvunnit för länge sen. Sprungit med nakna fötter ut i natten.
Låst in mig på mitt rum. Det gjorde för ont. Det gjorde för ont att försöka förstå, att jag var något för honom.
Kommentarer
Trackback
