HAN VAR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANN.
Jag kunde inte stanna i hans famn den natten.
Jag visste att jag aldrig skulle bli tillräckligt hel, för att jag skulle bli den han ville att jag skulle vara.
Jag visste att jag aldrig skulle vara där ändå, men det kändes så skönt att ha hans stora armar omkring mig.
Jag satt i hans knä den kvällen, på en uteservering i stan. Han tog ett djupt halsbloss och blåste ut
små ringar som cirkulerade runt mitt ansikte. Det var mörkt. Han höll mig intill honom, jag fick svårt att andas.
Han höll mig hårt. Det kändes som att han redan visste att det var förlorat, att jag ville fly.
Han släppte aldrig min hand på vägen hem, hans blick var fastklistrad på mitt ansikte.
Han log. Jag tittade bort med en skam i blicken. Han är inte värd det. Men jag släppte inte.
Jag försökte vara där. Jag försökte att lyssna. Men allt blev bara ett svagt minne dagen efter.
Och jag visste att jag aldrig skulle tänka på honom så som han tänkte på mig.
Så jag stängde av. Stängde ut han till han bröt ihop.
Men jag visste, att jag aldrig skulle bli den han ville att jag skulle vara.
Han såg något annat i mig, som jag vägrade förstå.
Han älskade, och han älskade på riktigt.
Jag var livrädd. Jag hade aldrig blivit älskad så.
Kommentarer
Trackback
