WHO.
Det är klart att det fortfarande känns ibland.
Men inte lika tungt, inte lika mycket som förut.
Inte samma smärta inombords, inte samma orm som slingrar sig omkring.
Är mer vilsen nu. Känns som jag springer utan mål. Jag vet bara att jag vill bort.
Det gör så ont att stanna upp, så ont att beröra sanningen.
Den gnager i mitt huvud. Den har förstört mig så många gånger.
Försöker hitta mig själv i allt det här, har glömt bort vem jag var.
Jag tappar greppet om och om igen. Så faller jag sådär patetiskt handlöst ner.
Skrapar mina stackars knän. Kommer aldrig riktigt upp på benen igen.
Kommentarer
Trackback
