FÖRSTA KÄRLEKEN.

Jag var inne och läste en tjejs blogg, där stod det mycket olyckliga kärleksförklaringar och känslor.
"Första kärleken, första gången man älskat" Jag minns det själv. Förtvivlan.
Jag ville bara springa och krama om den här tjejen, och säga " det blir bättre, jag lovar dig"
Jag minns mitt första riktiga förhållande, min första pojkvän som jag sov över med, som jag spenderade mina dagar med, som jag öppnade mig för, som jag älskade, älskade på riktigt. Jag kommer ihåg att jag var så oehört kär att jag var rädd, jag var rädd för att göra minsta fel och att det skulle brista. Den här pojkvännen gjorde slut med mig. Medan jag fortfarande var fruktansvärt kär i honom. Och jag vet den känslan. Och jag har själv suttit där och trott att det aldrig kommer gå över. Man gråter, man gråter och man gråter. Tillslut vet man liksom inte riktigt vart man ska ta vägen, och man tror verkligen att det alltid kommer kännas så. Allting påminner om den personen, musik, doften kvar på kudden, du ser han på Fb, bilder på er två tillsammans, allt. Du känner dig helt plötsligt ensam, ensamnast i världen rent ut sagt. Det känns frustrerande, förjävligt, PISS, åt helvete rent ut sagt.
 
Men det går över. Jag vet det. Åh gud vad jag vet det! Det tog tid, det kommer det att ta. Men sakta men säkert kom jag över den här killen, och nu sitter jag här, jag bryr mig egentligen inte ett skit om honom. Jag tänker aldrig på honom. Blir inte berörd när jag hör en låt som han brukade lyssna på. Och när man sitter där, övergiven tror man att detta aldrig kommer att hända, att man aldrig kommer hitta en ny. Men jag sitter här nu, har haft ett antal oseriösa även något seriös förhållande efter min första kärlek och jag är helt över honom, på riktigt. Intresset svalnar. Sen kan jag inte säga hur lång tid det tar, för det är olika från person från person. För mig tog det ändå kanske lite mer än ett halvår. Med tanke på att jag fortfarande var kär.
 
Jag vet inte om den tjejen läser det här, men jag hoppas att andra hjärtekrossade tjejer/killar gör. Vill egentligen bara krama om er och intala era att det blir bra! Tro inget annat. Var starka. Gör saker som gör dig glad.
Och gå vidare, våga släpp taget. Det blir bättre, jag lovar.
 
Kramizar.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0